Untamed New England 2012

 

Förberedelser i Ottawa

Den 14 juni flög Mattias, Niklas och Kristina till Ottawa för att möta upp Tommy inför Untamed New England som gick av stapeln i The Forks, Maine i USA. Vi hade några dagar i Ottawa för att fixa det sista med utrustning och mat. Ett nytt moment (för de flesta lagen) var sk. packrafting, en lite mindre gummiflotte som skulle bäras med på trekkingsträckorna (stora delar av tävlingen) och som skulle möjliggöra snabbare överfarter över sjöar och förflyttning i fors – det sista hade vi dock inte räknat med… Vårt val föll därför på en gummijolle från Canadian Tire – typ Biltema. Efter att ha provpackat flotten, flytvästen, paddlar, tält som var obligatorisk utrustning på packrafting/trekking sträckorna så insåg vi att ryggorna kommer bli alltför tunga (minst 10 kg för de två som bär packraft). Vi skipade därför tälten och skaffade oss istället två presenningar som skulle vara minst 4×4 m samt köpte lättare enkelpaddlar (det minskade vikten med ca 2 kg). Förutom detta köpte vi en frysväska, spännband, mat, gas m.m. – vi konstaterade dystert att Adventure racing handlar om shopping ju närmre start man kommer… Förutom att försöka få ned vikten på ryggsäckarna kämpade vi också med att få ned vikten på våra TA-väskor, den personliga väskan fick max väga 15 kg och paddelväskan max 18 kg. Det låter kanske mycket men kläder, prylar och käk för 4 dygn väger en del. (Även Thule fick backning vid omvägningen och behövde dumpa prylar ur sina bags.) Den 18 juni tog vi vår ”gangsta truck” som Tommy fixat över gränsen till USA och lodgen Northen Outdoors i nationalparken The Forks, varifrån tävlingen skulle starta den 20 juni.

Den 19 juni kl 19.00 var det tävlingsgenomgång, kartutdelning och middag. Tommy och Niklas gick igenom kartorna för den första tredjedelen av tävlingen, medan Kristina och Mattias gick igenom ytterligare obligatorisk utrustning utifrån ny information. Sedan var det bara att försöka sova en hyggligt god sömn fram till kl. 05.00. Kl 07.15 var det invägning av väskorna och kl. 07.30 gick bussen till starten som gick av stapeln kl. 10.00 den 20 juni. Innan start fick vi pumpa upp våra packrafts, de flesta lag hade ”riktiga” rafts i form av Alpacka eller NRS (ca 6-7 tkr styck) – men det fanns även de med jollar från Wall-Mart och liknande!

Starten går

Starten gick och vi sprang till den första kontrollen med två uppblåsbara jollar under armarna. Vissa andra lag paddlade direkt. Vid första kontrollen (det gick för övrigt lika snabbt att springa som att paddla) la vi i raftarna, Tommy och Niklas i en och Kristina och Mattias i den andra. 50 meter nedströms får Tommy och Niklas ”punka” och får ta sig in till land, där konstaterar vi att vi inte har någon lagningsutrusning med oss. Trots detta hålls humöret uppe och vi packar ned raftarna och tar oss vidare till fots. När vi snart är framme vid den punkt vi snart måste lägga i igen, kommer Niklas på idén att fråga några fiskare som sitter i sin båt i floden efter silvertejp – vi har riktig tur att de har silvertejp och att de gärna vill hjälpa till. Det visar sig dock att silvertejpen inte håller helt tätt, men den räcker för att paddla ett par km till vi ska byta till kanot. Det kändes tungt att stå där vi flodkanten och bli ompaddlad av typ alla andra lag. På paddlingen hade vi en kanadensare med två sitsar och en tung K1 – Tommy, Niklas och Kristina paddlade kanadensaren och Mattias kajaken. Paddlingen gick bra och vi paddlade om flera lag på vägen till White Water Raftingen. Vi hamnade med ett fransktalande Kanadensiskt 3-manna lag på flotten och hade en riktigt roligt och nervpirrande nedfart. Raftingen var häftig med mycket vatten – klass 4 som störst. När raftingen var klar ca 1,5 timme senare var det bara att trekka vidare med raften, paddlar och flytvästar till TA 1 där vi växlade till MTB.

Sträcka 2 – MTB och superlim

MTB-sträckan startade vid ett litet samhälle med ett par butiker, Niklas och Tommy fixade lagningsutrustning i form av superlim + cykelslang. Därefter väntade en riktigt lång och tung stigcykling fram till repmomentet. Sista timmarna på cyklingen fick vi köra med pannlampa. Vid 22-23 tiden kom vi fram till repmomentet. På vägen in mötte vi fotografen Andreas Strand som fick möjligheten att ta några fina nattbilder på oss. Vid repmomentet var det som gissat kö, lååååång kö. Vi fick uppmaningen att passa på att vila och sova då vi beräknades få vänta i 2 timmar. Det var säkert 20-23 grader på natten, så det räckte att vi drog på oss torrt och la oss mellan våra två presenningar – vi slumrade/sov någon timme. Plötsligt var det dags för oss att köra repmomentet, det började med en firning på ca 30 m från en bergskant ned till floden, därefter skulle vi två och två dra oss över forsen med rep i en gummiflotte. Därefter var det dags att jumarera uppför ca 10 m – det var här köbildningen var. Detta tog otroligt lång tid pga av att lagen var dåligt förberedda och kanske också för att det inte var helt lätt att klättra uppför det våta och delvis leriga berget. Väl uppe var det dags att traversera tillbaka över floden ca 200 m. Medan vi stod och väntade på vår tur att jumarera kom regn och åska in och det började bli farligt att genomföra repmomenten. Endast de som var ute på klättermomenten fick slutföra, övriga stackare som väntat i 3-4 timmar fick snällt cykla vidare.

 

  

Nu får det bära eller brista

När repmomentet var klart var det några timmars cykling till nästa TA där vi skulle byta till packraft/trekking – vilket innebar att nu skulle packraften lagas. Första kontrollen på sträcka 3 var ”Pancake Paradise” en lodge som serverade pannkakor, muffins och ägg – här stannade vi och åt pannkakor och ett par påsar torrmat. För packraftens skull var detta stopp bra, vi behövde helst vänta 2 timmar tills limmet skulle torka. Nu väntade ett par överfarter på dryga 2 km så nu fick det alltså bära eller brista. (Kolla gärna Andreas Strands bilder på oss i våra Canadian Tire –raftar). Hur som helst så höll raften och vi kunde utan problem ta oss vidare i tävlingen. Efter första överfarten på 2 km kunde vi välja att orientera oss via satellitfoto på land eller paddla ytterligare ca 8 km – vi valde att gå då packraften inte erbjöd ngn speciell sittkomfort… Totalt paddlade vi nog 7 km på den sträckan. Vi och många andra lag bommade nästa kontroll vid en bäck. Till kontrollen därefter skulle vi först över en kam på 1200 höjdmeter. Vägen dit innebar att ”bushwacka” rakt upp i skogen. Skogen blev allt tätare och tätare och i vissa fall var det helt enkelt inte möjligt att ta sig igenom. Vi skulle dra åt höger, men hela tiden kändes det som att det var just åt höger som vi inte kunde gå pga av den täta skogen. Solen sken och det var närmare 30 grader fast det började bli kväll och det tog på krafterna. Efter många höjdmeter var vi ute på den stig vi letade efter, höjdmätaren på klockan stämde med den vi skulle vara på enligt kartan, men kartan stämde inte med verkligheten… Det fanns dock inte många stigar att välja på, så vi borde vara på rätt ställe, men vi blev osäkra pga av höjdmätaren. Det mörkande fort och tillslut var det kolsvart. Vi hade turen att bli upphunna av ett lag från Michigan och vi kunde hjälpas åt att hitta rätt väg ner till nästa kontroll/bäckravin. Återigen en massa ”bushwacking”. Lärdomen var att höjdmätaren måste anpassas efter lufttryck vid händelse att ett regnoväder drar förbi vilket det hade gjort under natten, men som vi inte hade korrigerat för. Vid TA 3 bestämde vi oss att sova 2,5-3 timmar i de tält som man ställt upp till de tävlandes förfogande. Därefter var det dags för en cykelorientering. Kristinas jobb var att se till att folk åt ”Hammers” för saltbalansens skull.

Sugarloaf och sista trekkingen i mål

Tillbaka till TA och ut på sträcka 5 som var en ren trekkingsträcka – underbart att slippa packrafts, flytvästar och paddlar! Sträckan kallades Sugarloaf alpine trek – här skulle vi upp på två bergstoppar. Återigen skulle höjdmätaren spela oss ett spratt vid kontrollen på ca 1000 m höjd. Mätaren diffade på ca 100 m, vilket gjorde att vi bommade och tappade tid! Vi stod snart inför ett lurigt vägval till nästa kontroll – skulle vi ligga kvar på samma höjd och bushwacka oss över en sadel på ca 3 km till toppen på Sugarloaf mountain – eller skulle vi gå ned en stig för att sedan gå upp 800 höjdmeter på Sugarloafs skidpister. Vi valde att gå ned, efter våra tidigare erfarenheter att buwshwacking tar sin tid. Det skulle visa sig att det tidsmässigt var väldigt lika. Men det berodde på att det fanns en hygglig väg en del av vägen vilket vissa lokala lag hade koll på. Sugarloaf Mountain låg på ca 1500 möh. Tillbaka ner från berget var vi ganska slitna och valde att sova 2 h i TA. Det var taktiskt inte så smart och några lag passerade oss här – men tveksamt om vi kunde fortsatt på cykel på grund av ett par sömnkomiga lagmedlemmar. Nästa sträcka innehöll nämligen en cykeletapp + en fot orientering vid en lodge där alla deltagare skulle köra varsin sträcka, dock inte samtidigt. Orienteringen tog tid för många lag och här kunde man passa på att sova vilket vi inte hade 100 koll på. Lärdomen här är vikten att gå igenom alla kartor och hinna lägga upp en taktik för hela loppet innan start. En annan lärdom var att vara uppmärksam på missvisning på kartorna. Våra kartor hade en 16 graders västlig missvisning vilket orsakade lite problem vid orienteringen. Efter cyklingen till sista TA väntade den sista etappen nämligen en trekk med våra packrafts. Vi hade nu blivit dirigerade till short-cut nr 1 och fick cykla direkt till sista sträckan – vi missade en paddelsträcka. Sista sträckan var lång och bestod av trekk utmed en flodravin där lagen vid vissa kontroller fick ta sig ner och över floden för att ta kontroller på andra sidan. För vår del genomfördes denna etapp till största del i mörker. Det innebar en del problem när vi skulle ta oss över floden eftersom det var klass 1-2 forsar. På vissa ställen fanns dock lugnare vatten. Konditionen på vår ena raft, mörkret och fors gjorde oss väldigt tveksamma. Vi ringde tävlingsledningen för att få klart för oss vikten av att ta alla kontroller på sträckan. Road book antydde att alla kontroller skulle tas, och i ordning. Tävlingsledningens besked var att lagen kunde ta de kontroller som man hann. Huvudsaken var att man tog sig i mål senast kl 10. Men den informationen valde vi att skippa vissa kontroller. Trekk med tunga ryggsäckar tar hårt på fötterna och det gick ganska långsamt för oss å denna sträcka. Vi fick kämpa för att hinna ta oss i tid till mål. Här tappade vi några kontroller vilket petade ner oss nån placering. På vägen sov vi 1 h i ett skjul fullt med white-water rafts. Stället var dock hemsökt av typ sandflugor av någon sort. Vilan gjorde dock gott för fötterna och vi fick lite bättre fart sista biten in till mål.

Vi slutade som 19:e lag i mål – av 49 startande.

Foton: Andreas Strand

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s